Pressklipp

Här är några av artiklarna som skrivits om Yran

PER BJURMAN, AFTONBLADET 2004

Yran och Pet Sounds är heroiska

Kris?

Inte på Storsjöyran i Östersund.

Och inte på skivbutiken Pet Sounds i Stockholm.

Landets bästa stadsfest och Stockholms mest legendariska skivbutik iscensätter bägge brakande expansioner mitt under pågående musikbransch-depression.

Ni har hört klagolåten.

Ingen köper skivor längre.

Ingen går på konserter.

Ingen gör något annat än sitter och tankar ner musik på nätet och därför förblöder hela branschen.

Men det finns de som inte vill lyssna på den trudelutten.

Som inte tror på de svåra tiderna.

Som djärvt och uppkäftigt går på offensiven när alla andra blundar hårt i stormen av dåliga nyheter.

Ledningen för Storsjöyran har hela sommaren suttit här uppe i Östersund och sett publiken svika festival efter festival i resten av landet.

De som inte gått rakt i backen har ändå fått se sin ekonomi slås i spillror.

I ett sånt läge vore ett visst mått av försiktighet förståelig.

Men istället har Yran-folket gjort sin största satsning någonsin och tagit hit ett helt koppel internationella toppnamn. Som Pet Shop Boys, The Darkness, Clarance Clemons, Ron Sexsmith, Kings of Leon, Dixie Hummingbirds och Josh Rouse.

Publiken har svarat genom att komma.

I drivor.

Det är underbart att se.

LIV SANDER, EXPRESSEN 2010

"Så blev Lady Gaga ett kändismonster"

Januari 2009 börjar artistbokaren Andréa Wiktorsson att se sig om efter en ny akt till sommarens Storsjöyran i Östersund.
Hon berättar:
- Vi försöker alltid att hitta akter som inte bara är gitarrbaserad musik. Vi hade fått upp ögonen för Lady Gaga ganska tidigt och när vi såg att hon var ute så högg vi. Det var en bra akt som bröt mot de andra. Då spelades hon mest på kommersiella radiokanaler, men när man läste om henne, framför allt i utländsk press som skrev ganska mycket, så förstod man att det fanns ett djup.
Storsjöyran bestämde sig för att boka Lady Gaga.
- Från början var hon tänkt att spela på vår andrascen. Sedan bara växte det, säger Andréa Wiktorsson.
Våren 2009 exploderar Lady Gaga-intresset i Sverige. Singlarna "Love Game" och "Eh, Eh (Nothing else I can say)" från albumet "The Fame" släpps.
- Vi gick ut med att vi bokat henne först i april. Då ringde pressen och undrade om det var ett första april-skämt. Under maj, juni och fram till juli var det sanslöst hur hon växte, säger Andréa Wiktorsson.
- När vi hade bokat Lady Gaga så var det många kommentarer och många som ifrågasatte att det var en kommersiell bokning. Men vi trodde att det var en bra akt. Hennes produktion på scenen var väldigt olikt andra artister. Det var mycket konstnärliga inslag och egentligen en fräck spektakelshow, och det var det vi var ute efter.
Storsjöyran slog också mycket riktigt publikrekord kvällen Lady Gaga klev upp på festivalens största scen.
Alla som varit i Östersund under Storsjöyran vet att det är på artisthotellet mitt i stan som allt händer. Där bor artisterna och det är också där de omtalade efterfesterna brukar hållas.
- Lady Gaga bodde på hotellet och var till och med på efterfesten. Man fick uppfattningen att hon ändå var en jordnära person, säger Andréa Wiktorsson.
Samma uppfattning fick Kvällspostens Sofia Persson som intervjuade Lade Gaga på hennes hotellrum.
- Intervjun blev försenad och framskjuten och till sist när jag fick komma in satt det där en liten tjej med stor peruk som sippade på en cola light. Hon var väldigt söt och lättsam. Hon berättade att hon i princip var bankrutt eftersom hon satt sprätt på alla pengar på scenkostymer, säger Sofia Persson.
Hon beskriver Lady Gaga som "ödmjuk, intresserad och helt utan divalater".
- Hon berömde mig för min väska och jag tyckte att det var så konstigt att Lady Gaga som har de coolaste kläderna i världen berömde mig för min väska.
Under intervjun berättade Lady Gaga bland annat om sin strikta uppfostran.
- Hon hade precis slagit igenom och var så hypad, men hon var så gullig mot alla i Östersund och tog sig tid och pratade med alla som kom fram och ville ta en bild. På efterfesten var det säkert 100 personer som ville ta en bild med henne. Alla i Östersund har en bild med Lady Gaga!
- Hon sa även under intervjun att det inte spelade någon roll om hon spelade i Östersund eller på den största arenan i New York, hon gav allt till sina fans ändå.
Nästa kväll tangerade Lady Gaga publikrekordet på Gröna Lund, 23 000 besökare. Bara Bob Marley har haft en större publik; det var 1980.
På fredag och lördag fyller Lady Gaga Globen i Stockholm som det första stoppet på sin Europaturné.

JONNA SIMA, AFTONBLADET 2005

En unik festival

Solen skiner i Östersund.
Östersund i mitt hjärta.
Inte bara tack vare starka familjeband till Jämtlands huvudstad.
Stadsfestivalen Storsjöyran har i år nästan fått till fler sevärda konserter än självaste Hultsfredsfestivalen.
I alla fall i mitt tycke.

Visserligen har några av turnésommarens mest relevanta namn saknats i Storsjöyrans konsertprogram. Robyn, Timbuktu och inte minst Håkan Hellström har samtliga gjort fantastiska turnéer i sommar och det är nu man ska se dem. De borde varit självklara bokningar för Yrans i övrigt så omdömesgilla artistbokare.
Håkan Hellström var ju faktiskt till och med i stan! Under lördagseftermiddagen framförde han två låtar ("En midsommarnatts dröm" och "Vi två, 17 år") i P3:s flåshurtiga "Sommartoppen" för en stor publik i Badhusparken.
Men med artister som franska Phoenix, David Sandström, Dizzee Rascal och Solomon Burke fick Storsjöyran till en känsla av exklusiv musikfestival. De stora publikdragarna Uggla, Darin och Lena PH, musikalen Grease, Lars Winnerbäck och Uffe Lundell stod för stadsfeströjet. Kombinationen gör Storsjöyran till den unika stadsfestival den är. Vem har förresten bestämt att folk vill köpa äckliga chorizo-tjocka godisremmar på varendaste festival?
Sent i kväll (läs: i går) spelar The Tough Alliance - göteborgsduon som gjort årets näst bästa skiva. Gav deras fylleframträdande tidigare i somras ett plus. Det känns som sommarens mest orättvisa betyg, hoppas de bevisar det i kväll.

Familjeband? Mamma är från Östersund. Och i går var jag förbi mormor på ålderdomshemmet på Solliden med kakor.



CHRISTER B JARLÅS, LÄNSTIDNINGEN 2009

Yran är riktig konst

Storsjöyran är definitivt över. Snart ser vi inte ens spåren av den på Östersunds gator och torg. Det är märkligt, en stad som till det yttre kan verka så grå, så trist, så händelsefattig, kan under några dagar varje sommar spricka upp och bli, ja bli, något alldeles, alldeles underbart.
Vi ska nog vara glada över att världen i övrigt trots åtminstone Aftonbladets insiktsfulla krönikor och reportage, ändå inte har förstått det fantastiska med denna Storsjöyra. För oss alla som bor här har Yran under sin drygt tjugoåriga existens blivit något som får tillvaron att fortsätta rotera. Något som får oss att bli stolta.

För jag har skrivit det om och om igen, att det enda som är unikt med Jämtland just nu är Storsjöyran och Åre. Resten som vacker natur, höga fjäll, rent vatten, glesbygd med mera, med mera, finns minst lika rikligt på andra håll.

Den dag de som ska marknadsföra Jämtland inser att Yran är något betydligt mer unikt än det där fula tornet, termosen, Jämtkraft har slagit upp på Skidstadion kan det kanske hända något. Men å andra sidan vet jag inte om jag vill vara med då.

Förresten, visst sa man att det skulle bli konstutställningar på Arctura, På tura som vi naboer säger, och har någon sett till dem?

Den här krönikan ska varje vecka handla om konst och kultur. Och större konst- och kulturhändelse i Jämtland än Storsjöyran finns inte. Till Yran gör Kåre Henrikssons sedan flera år affischerna. En affisch som bara fylls av Kåres motiv, namnet och datum. Ett lysande vackert nytt konstverk i massupplaga varje år. Och frågan är om inte årets affisch var en av de absolut snyggaste i den långa raden.

Årets Yran-konstnär, Kajsa-Tuva Werner, har aldrig visat sina verk i något större sammanhang offentligt i Östersund tidigare. Genom Storsjöyrans satsning - på dels en utställning i Storsjöteatern och dels visning non-stop på duk efter Köpmangatan vid Kabaré Salta Katten under hela festivalen - så sågs hon på en vecka av mer folk än vad Östersunds samtliga konstutställningar ses av under ett helt år. Snacka om exponering och chans. Och när man, som i år, ger en totalt oetablerad konstnärinna den uppmärksamheten tar man en stor risk.

Men på något sätt har jag känslan av att just chansningar och risktaganden är det som driver folket bakom Yran att fortsätta år ut och år in.

Kabaré Salta katten förresten. Mitt i allt, alla kändisar från Pernilla Wahlgren till Hank von Helvete, så hade man skapat en liten, liten scen för ord, för udda framföranden och konst. För allt sådant som ligger så långt borta från det kommersiella som man bara kan tänka sig. Inga pengar i det.

Ingen löste direkt inträde för Kabaré Salta katten. Ändå fanns den där mitt emellan The Ark och Lasse Winnerbäck; och kanske kunde någon stanna till och tänka lite. Någon som i likhet med Lars Winnerbäck insett "Att det inte är samma charm att ragla hem klockan fem. Det är inte lika inspirerande som 1995".

Såg ni förresten unionsflaggorna vid presidenttalet? Blandningen av den jamtska och den norska flaggan var riktigt tjusig. Och hela upptåget med presidentens inresa på ett Storsjöodjur, tydligt inspirerat av japanska skräckisar och amerikanska B-filmer, var riktigt häftigt. Hade det skett i Venedig eller Berlin så hade hela konstvärlden jublat högt. Nu skedde det i en stad som i sig bara är en liten lort. Men det var inte ett dugg sämre för det. För det stora med Storsjöyran är att det stora som sker faktiskt sker just här och inte någon annanstans.

Jag har skrivit det också förr. Men det är värt att upprepa att hela grejen runt det påhittade presidenttalet, i en påhittad republik med en påhittad president är så makalöst fräckt och roligt att vi alla måste njuta. Det är en så fräck och häftig grej att alla de där som börjar skrika om fanatism, nationalism och annat inte fattar något. I år var det uppsträckta fingret mot alla dem som bestämmer längre och synligare än på många år. Det uppskattas även i en ren konstkrönika.



SANDRA JONSSON, SUNDSVALLS TIDNING 2005

På kurs hos Storsjöyran

Så var även årets Storsjöyra slut. Som alla andra år kan man bara konstatera att det är något särskilt med Östersund. Stämningen på torget när president Evert Ljusberg håller sitt tal, vakterna som kan ge instruktioner om var man kan hitta de fem närmsta bankomaterna om man ber om det, de brillianta men bisarra efterfesterna. Det går tyvärr inte ens att jämföra med Gatufesten.
Att de flesta av artisterna som Yran har bokat är superba. Förutom de gamla vanliga: Darin, Lena Ph, Magnus Uggla och Ulf Lundell, så finns också Frida Hyvönen, The Soundtrack of our lives, Solomon Burke, Phoenix, Isolation years, Dizzee Rascal, Silverbullit... Listan kan göras lång. Roligast är att se hur mycket människor som dyker upp på dessa spelningar. Följaktligen duger inga ursäkter om att det är för smala band för vare sig Gatufesten eller Storsjöyran.
Men det finns hopp. Tjacka och company kan ju alltid åka på kurs hit till Östersund. Ett förslag på kursplan vore 5 poäng "Så skapar du en rolig efterfest", 10 poäng "Så bokar du bra artister", ytterligare 5 poäng "Så skapar du trevlig stämning" och 20 poäng "Så utbildar du en vaktstyrka". Det blir totalt två terminers studier på universitetsnivå och skulle innebära att Gatufestgänget tar examen lagom till nästa Gatufest.
Perfekt.

Här i Östersund utnyttjar man allt staden har att erbjuda för att göra en riktigt bra festival. Lite mer lågmälda akter får ta plats inne på teatern, i mysiga salonger med mjuka stolar. Så borde det vara i Sundsvall också. Öppna Sundsvalls teater för spelningar av Ane Brun eller Anna Ternheim. Använd det vi ändå har för att göra det så bra som möjligt. Nu är det i alla fall över för i år. Hej då Yran. Jag kommer att sakna dig. Men jag kan garantera att vi ses igen nästa år.



ERIKA HALLHAGEN, SVENSKA DAGBLADET 2005

Solomon Burke, en jukebox fylld av sköna soulhits

Det hade kunnat gå hur som helst. Inte för att underskatta den jämtska publiken, men det är en sak att se Dizzee Rascal spela på Debaser, en annan att se honom på en stor festivalscen samma kväll som Magnus Uggla dragit fullt hus. Men när kungen av grime tillsammans med sin sidekick Foxy (jag tror att han heter så, för det kan väl inte vara Fonzie?) kommer in på scenen är Badhusparken full med folk.
Bara att höra hiphop framförd på brittisk engelska gör att musiken känns smartare, inte så mycket att man har överseende med den Hustler-tröja Londonbon knallade runt i efter spelningen, men ändå. Där nya skivan Showtime, trots hajpen, är en rätt monoton historia, blommar musiken live.
"I want you to get more involved" säger Dizzee, och triggar igång dem som inte redan studsar. Annars är det där med triggandet mest sidekickens uppgift. En fascinerande roll det där, att vara sidekick. De tre grundkriterierna är att man måste vara lite kortare, lite tjockare och lite fulare än stjärnan. Är man det kan man få ha likadan tröja som huvudakten och till och med slå till med gimmicken frottéhandduk på axeln.

Mäktigast under kvällen är Stand up tall, i hård konkurrens med snällare Hype talk. Och när man står där i julinatten kan man inte låta bli att återigen kasta en snäll tanke till de festivalarrangörer som samtidigt som de slår till med Greaseshow med hela släkten Wahlgren också bjuder på Dizzee Rascal, Johnossi, Hello Saferide. Och: Solomon Burke. Den gamle soulfarbrorn spelar som sista artist på festivalens största scen. Det tar tre låtar av hissmusik innan han dyker upp på scenen. Och under den tiden hinner de rykten som redan florerar växa sig ännu större. Han väger 270 kilo, eller var det 276? Bor i ett handikappanpassat hotellrum med specialbyggd toa, krävde att åka Volvo S 80 eller Merca från flyget och inför spelningen på Yran har en lokal scenograf skapat en gigantisk tron.
Jag ser Jabba the Hutt framför mig, min syster ser Skräphögen i Fragglarna, men när Solomon Burke väl dyker upp, inrullad i rullstol bakom ett stort skynke och antagligen vinschad upp i sin tron, är det snarare som Santa Claws i Nightmare before Christmas, i gigantisk pälsbrämad röd mantel.

Associationerna känns inte helt ologiska, trots Burkes enorma röst och hans fantastiska band känns konserten framförallt som en bisarr performance. Det innebär inte att det är dåligt, men en man som behöver sju personers hjälp för att komma in på scenen, som sitter där och pekar med hela handen, medan hans körande son assisterar honom i allt från svettbaddande till utkastande av rosor och glittriga halsband i publiken, hör liksom inte till vardagen.
Burke Sr uppmanar publiken att klättra framför kravallstaketet och hans kungamyndiga stämma får vakterna att släppa på sina säkerhetsregler. Han älskar oss så mycket säger han, vill bjuda oss på något alldeles extra. Han uppmanar dem längst fram att klättra upp på scenen och dansa med honom, alltså inte med - utan bredvid, han sitter där han sitter. Folk kramar honom, delar mick med honom, sitter på tronens armstöd när han sjunger en bön för de närvarande. Där dansar de: småtjejerna, killen med Melody club-frippa, snubben med rastahår och luften är så tjock av kärlek att det inte går att sluta garva. Som en gigantisk soul-jukebox framför Burke och hans sköna sköna band (basistens bas är större än livet självt) den ena "best of"-låten efter den andra. Allt från Louis Armstrongs What a wonderful world och Creedences Proud Mary (!) till fantastiska Don"t give up on me från hyllade skivan med samma namn.
Sedan snurrar hans tomtenissar på tronen, det svarta skynket hålls upp igen, och Santa rullas av scenen. De som baxar ut honom hoppas inte på extranummer.



LINA KALMTEG, DAGENS NYHETER 2005

Festival som flörtar med alla smaker

"En folkfest i ordets rätta bemärkelse", beskrev Länstidningen i Öster-sund om Storsjöyran förra året. "Den bästa stadsfest som någonsin har arrangerats i Sverige", bredde Aftonbladets Per Bjurman på.
Så har det låtit allt oftare de senaste åren. Andra stadsfester lockar mest med öl och langos och ett "folkligt" urtvättat program, gärna med några lokala begivenheter. Musikfestivaler som Hultsfred har ett mer spännande musikutbud, men tar inte in många över trettio.
Storsjöyran är mer som en korsning av gatufest och musikfestival.
Visserligen är kärntruppen i 25-årsåldern, men även tonåringarna och de medelålders kan få vad de vill. Det är inte bara jämtar som tar sig till Sorsjöyran. Drygt 60 procent av besökarna är från länet, resten från övriga Sverige. Några procent är inresta från utlandet. Bland artisterna på årets fest finns franska indiepopparna Phoenix, norska rockarna Turbonegro, Göteborgsduon Tough Alliance och electronicastjärnorna Sophie Rimheden och Andreas Tilliander. Men också Ulf Lundell, Lena Philipsson, Magnus Uggla och en föreställning av musikalen "Grease".
Hur har Storsjöyran lyckats med sitt blandade koncept?
- Det handlar om en stor hängivenhet, att man är intresserad av musik. Ibland kan man se att man gör arrangemang bara för att de ska ge en effekt och sätta en ort på kartan eller ge mer besökare till handeln. Det funkar inte, säger Lars Sillrén, vd och programansvarig sedan 1997.
- Dessutom passar Östersund som stad fysiskt bra för den här typen av festival, eftersom centrumkärnan rymmer både parker och lämpliga lokaler för konserter.
Bakom det mixade musikutbudet som har kommit på senare år finns en medveten tanke.
- Om man går på en festival för att se en bred artist kanske man samtidigt upptäcker en annan som man aldrig har hört talas om. Förhoppningsvis kan den nya artisten bli behållningen. Vi levererar inte 100 utan 120 procent. Man får mer än man förväntar sig. Det är viktigt för att besökarna ska komma tillbaka.
Men trots lovorden går det inte bara framåt. Förra året kom 50 000 besökare, ett tapp med 5 000 jämfört med året innan.
- Det kan bero på konkurrensen från andra evenemang som Gyllene Tider-turnén. Men det är svårt att säga. Men några planer på att locka större publik genom att göra artistutbudet ännu folkligare och satsa mer på artister som Ulf Lundell och Darin, som Lars Sillrén ser som de stora dragplåstren, finns inte. - Det är naturligt att besökssiffrorna varierar. En programpunkt som garanterat drar folk är talet av presidenten Ewert Ljusberg. Storsjöyran startade nämligen redan på 1960-talet som en manifestation mot utsugningen av Jämtland. Det var också då länet åter utropades till en egen republik och den första presidenten tillsattes. Lördagsnattens presidenttal får fortfarande besökarna att trängas på Stortorget.
- Det är vår allra största konsert, säger Lars Sillrén.

MONA HALLÉN, DAGBLADET SUNDSVALL 2005

Mycket gnäll trots en lyckad Yra

Blinda pianister.
Sångare som älskar sin publik.
Och så kylan.

Det har varit Storsjöyran i helgen gott folk. Ja, nu är det lite sent att reagera. Festen är över, scenerna nedmonterade och gatorna sopade. Det enda som dröjer sig kvar är minnena och en envis förkylning. Det har varit en ruggigt kylig festival. Inte människor emellan, utan från moder naturs sida.
Fem grader varmt i Badhusparken i kombination med fjällvindar som sveper in från Storsjön är inte det trevligaste vädret. Å andra sidan – det regnade inte. Ja ja. Jag vet att det stämmer rätt bra det där med – det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Min kollega köpte långkalsonger av en mycket förvånad expedit, jag själv investerade i varma koftor. Men när bacillerna redan gått till angrepp är det inte mycket att göra.
Så jag har strosat runt bland scenerna i stället. Tagit det lugnt. Njutit. För det har funnits mycket att njuta av, även om jag hört kommentarer som ”Det måste vara det sämsta året hittills” och ”Vad är det för dragplåster – egentligen”. Precis som under Gatufesten. Ändå har Storsjöyran i år presenterat ett brett utbud där det funnits något för alla smaker och stilar. Gräddan av den svenska artisteliten, klassiska rock’n’roll-band, smalare utländska akter, soul, jazz, rockabilly, lofi-country, visa, och en hel armé av coverband. Och så hårdrockskaraoke.
Ändå gnälls det ”Jag känner inte igen de där artisterna”, ”Det är sååå dyrt”, ”Nästa år då tänker inte jag gå”. Jag tror inte att de människorna tycker om musik – egentligen. Om de gjorde det skulle de gå på upptäcktsfärd och hitta nya favorit-er, inte stå i ett öltält och skråla till schlagerhits från förr. Då skulle de älskat Beth Hart, skrattat åt Solomon Burke, dansat till Turbonegro. De skulle ha nyfiket iakttagit Thorsten Flink, strosat förbi Club Chrome och in i värmen i Cirkus Zig-Zag.
Årets trend måste vara sångare som helst av allt vill stå mitt i publiken och sjunga. Solomon Burke klarade inte riktigt av att ta sig ner, i stället plockade han upp publiken på scenen. Ebbot i Soundtrack of our lives hoppade ner i diket och såg ett tag ut som om han funderade på att surfa på publikens händer innan han fick hjälp att komma upp på scenen igen. Och Beth Hart, denna underbart galna sångfågel, mer eller mindre kröp ur skinnet när hon sprang fram och tillbaka framför publiken i ett försök att komma ännu närmre. De är inte rädda. De vill inte vara ouppnåeliga ikoner längre. Det är skönt att se. Det finns så många galna människor, besatta stalkers och sådana som tror sig vara du och jag med varenda karaktär som syns i tv-rutan. Om jag vore superstjärna skulle jag nog se mig för både en och två gånger, vem är den där typen och vad vill han ha ut av mig. Typ. Därför är det så skönt att se att de som är stjärnor törs lita på sin publik. Att de är så säkra på att de bara vill dem väl. En annan sak som jag funderade lite på i fredags kväll var blinda pianister. Solomon Burke, soulkungen, hade med sig ett ruggigt bra band. En av medlemmarna, som råkade spela just piano, var blind. Det blev så att jag tittade lite extra på honom, det är ju imponerande att en blind människa kan lära sig att hantera ett instrument på det där viset. Men vad jag inte kan förstå är hur de kan ha exakt samma rörelsemönster. Se på Stevie Wonder och Ray Charles, så vet du hur den här killen rörde sig. De har ju knappast sett sina blinda kollegor arbeta, så det handlar inte om att de härmar varandra. Är det så att det är musiken som framkallar rörelserna? Hur det än är var det ett rent nöje att iaktta.
Konkurrenterna på den lite större tidningen tjatar på om alla kändisar på efterfesten. Jag och kollegan som var på plats insåg rätt snart, precis som vanligt, att de där som vi kallar kändisar inte alls är så märkvärdiga. De är precis som du och jag och våra grannar. De har bara ett lite annorlunda yrke. Och en snedvriden dygnsrytm.